Översikt av släkten inom hjortdjur


Nedan följer en översikt av släktena inom hjortdjurens familj.

Vattenrådjur

Släktet Hydropotes innehåller endast en art, vattenrådjuret (H. inermis). Det är i storlek, utseende och vikt likt ett rådjur. Avviker genom att hannen saknar horn, men har å andra sidan kraftigt förlängda övre hörntänder (påminner om myskdjur och mushjortar).

Vattenrådjur finns i ett mycket litet område i Kina. Den är införd till England, där den lever i det fria i de östra delarna. Vattenrådjuret får ofta 3-4 ungar, ibland ända upp till sex. Detta är unikt bland hjortdjuren.

Muntjaker

Muntjaker (Släktet Muntiacus) innehåller fem arter: svart muntjak (M. crinifrons), siammuntjak (M. feae), indisk muntjak (M. muntjak), röd muntjak (M. reevesi) och roosevelts muntjak (M. rooseveltorum). De lever alla i sydöstra Asien. Den röda muntjaken är inplanterad i södra England, där den lever i frihet. Muntjakerna är små hjortdjur och den röda muntjaken är t.ex. inte större än en räv i kroppen. Hos muntjakerna förekommer den unika kombinationen av förlängda hörntänder (sticker nätt och jämt ut förbi överläppen) samt horn. Hornen sitter på benutskott (förlängda rosenstockar), och det är bara den övre biten av hornet som fälls. Det finns aldrig mer än en tagg på hornet.

Tofshjort

Tofshjorten (Elaphodus cephalophus) är ensam art i sitt släkte. Den är nära släkt med muntjakerna. Lever undanskymd i skogsterräng i Kina och Burma. Har förlängda hörntänder och uppskjutande rosenstockar (benutskott), på vilka det ytterst sitter obetydliga horn, som är helt dolda i en lång (15-20 cm) hårtofs. Mankhöjden är ca 55 cm, vikten ca 18 kg.

Stora hjortar

Många av de stora hjortarna förs numera samman till ett släkte, Cervus, som rymmer 10 arter. En del arter har tidigare förts till släkten som Axis, Dama och Sika. Allmänna egenskaper och utseende framgår av presentationerna av de enskilda arterna.

Kronhjorten (C. elaphus), som är ursprunglig i Sverige kallas i Nordamerika för "wapiti".

Dovhjorten (C. dama) är den hjort som vanligen visas upp i djurparker.

Axishjorten (C. axis) har en mankhöjd på 65-95 cm och väger 70-80 kg. Den liknar dovhjorten, eftersom den också som fullvuxen har vita fläckar. Svansen är betydligt längre än hos andra arter. Hornen är cirka 75 cm långa och har tre grenar.

Axishjorten är en av de vanligaste hjortarna i södra Asien. Axishjorten har introducerats på många platser: Nya Zeeland, Australien, Brasilien, Argentina, Hawaii m.fl. ställen. I Europa finns den vild i Jugoslavien.

Sambarhjorten (C. unicolor) är en stor hjort, och de större underarterna kan bli lika stora som kronhjorten.

Den indiska underarten, C. u. niger kan väga upp till 300 kg. Den är enfärgad och mörk, har enkel hornform med tre stora och robusta stänger, ofta med många knottror.

Sambarhjorten trivs i de flesta miljöer: i torra och våta skogar, buskmarker eller barrskogar och till och med vid Himalayas fot. De betar gärna blad i undervegetationen och går sällan ut på öppna gräsmarker. De bildar endast små grupper om 5-6 djur.

Timorhjorten (C. timorensis) är nära släkt med sambarhjorten. Den finns med sex underarter på Java, Timor, Sulawesi, Moluckerna och andra närliggande öar.

Sikahjorten (C. nippon) är kraftig, har tydliga fläckar även som fullvuxen, åtminstone på sommaren. I storlek kan den vara som en råbock eller en medelstor hjort, och mankhöjden är 65-100 cm. Hornen är mycket kraftiga, upp till 70 cm långa, och med fyra taggar på varje stång.

Sikahjorten är mycket tolerant, och utbredningen täcker östra Asien från Sibirien och Manchuriet till Vietnam samt Japan och Taiwan. Liksom dovhjorten i Europa har sikahjorten fötts upp i fångenskap under lång tid och därför också introducerats i många länder. Den finns vild på många håll i Västeuropa, t.ex. i Danmark, där den har en vid utbredning.

Övriga arter inom släktet Cervus omnämns här i all korthet. Thoroldshjorten (C. albirostris) finns på den tibetanska platån. I Indien och Nepal lever asiatisk sumphjort (C. duvauceli). Den är beroende av gräsrika, sumpiga områden. Den har gått starkt tillbaka och är utrotningshotad. Thaminhjorten (C. eldi) finns med flera underarter i Sydostasien, och de är alla starkt trängda, i flera fall på gränsen till utrotning. Svinhjorten (C. porcinus) finns från nordvästra Indien och vidare mot sydöst.

Davidshjort

Davidshjorten (Elaphurus davidianus) är ensam i sitt släkte.

Davidshjorten upptäcktes av den franske jesuitprästen Armand David år 1865. Upptäckten skedde genom en slump: arten hade varit utdöd i naturen under århundraden men fanns i den kejserliga parken Nan-Hei-Tze nära Beijing (Peking). Det var där fader David såg djuret första gången, och efter litet köpslående med parkledningen kunde några skinn skickas till franska zoologer. Lyckligtvis ledde dessa något dubiösa förhandlingar inte till skada för någon av de inblandade. Trots sekretessen, som omgav det kejserliga residenset, lyckades man några år senare övertala kejsaren att ge tillträde till en fransk delegation till Beijing och att exportera ett par levande djur. Efter vissa formella svårigheter nådde ett antal av dessa djur Europa för säker förvaring i djurparker. Denna handling visade sig vara avgörande för artens överlevnad, ty 1895 skedde en naturkatastrof och en flod raserade murarna till kejsarparken och ledde till döden för väldigt många av dess djur. Fem år senare medförde inbördeskriget, som följde boxarupproret, att de sista exemplaren av davidshjorten i Kina dödades.

Tack vare de europeiska beskyddarna räddades arten. Alla de överlevande hjortarna anförtroddes åt hertigen av Bedford, som födde upp dem i sin park i Woburn. Trots de två världskrigen kunde hjorden öka och i dag finns det flera hundra davidshjortar.

Davidshjorten väger 100-200 kg med en mankhöjd på en meter. Hornen har underlig form: ovanför rosenkransen går huvudstången uppåt och delar sig ofta, men i riktning bakåt. Dessutom är den längsta förgreningen den understa, vilken går nästan parallellt med ryggen.

Älg

Älgen (Alces alces) är ensam i sitt släkte.

Ren

Renen (Rangifer tarandus) finns vild över hela norra halvklotets taiga- och tundra bälte. I Nordamerika kallas den caribou. I Skandinavien finns en domesticerad form (som har exporterats till Nordamerika).

Åsnehjort och vitsvanshjort

Åsnehjorten (Odocoileus hemionus) och vitsvanshjorten (O. virginianus) är amerikanska.

Åsnehjorten varierar i storlek. Den väger 50-200 kg beroende på underart. Det finns 11 underarter med utbredning från västra Kanada till Kalifornien och Mexiko, men endast på västra sidan av Nordamerika. Djurets livsmiljö är variabel och kan bestå av höga berg eller ökenartad terräng.

Vitsvanshjorten består av 38 underarter med stor utbredning från Kanada till Brasilien. Detta är utan tvekan en mycket flexibel art ur ekologisk synpunkt, som anpassat sig även till de mest omstörtande förändringar i omgivningen. De större underarterna finns i de nordligaste delarna av utbredningsområdet, och deras mankhöjd är minst 100 cm och vikten knappt 200 kg, medan de mindre underarterna finns i söder eller på öar, och deras mankhöjd är 60 cm och vikten mindre än 20 kg. Minst av alla tycks O. v. margaritae vara, och den finns på Margaretaön i Venezuela.

Vitsvanshjorten har införts till sydvästra Finland, där den har anpassat sig väl. Ett exemplar har påträffats i Norrbotten.

Sydamerikansk sumphjort

Den sydamerikanska sumphjorten (Blastocerus dichotomus) är ensam i sitt släkte. Den finns i Sydamerika och är utrotningshotad.

Pampashjort

Pampashjorten (Ozotoceros bezoarticus) är stor som en råbock.

Gaffelhjort

I Sydamerikas bergstrakter lever ett par arter av släktet Hippocamelus: peruansk gaffelhjort (H. antisiensis) och chilensk gaffelantilop (H. bisulcus). De väger ca 60 kg och har horn med två spetsar. Båda arterna är utrotningshotade.

Spetshjortar

Spetshjortarna (Släktet Mazama) med fyra arter väger 10-20 kg. De har en vid utbredning, från Mexiko till Argentina. De övriga tre arterna är: dvärgspetshjort (M. chunyi), brun spetshjort (M. gouazoubira) och röd spetshjort (M. rufina).

Puduhjortar

Puduhjortarna (Släktet Pudu) med två arter är minst av alla hjortar. De väger 7-12 kg, har enspetsiga små horn som bara är några centimeter långa. De lever i Sydamerika. De två arterna är: nordlig puduhjort (P. mephistophiles) och sydlig puduhjort (P. pudu).

Rådjur

Rådjuret (Capreolus capreolus) är ensam i sitt släkte.

Kronhjort

Kronhjorten (Cervus elaphus) är en av de ca 34 arter av hjortdjur (Fam. Cervidae), som finns i världen. Hos de flesta hjortdjur har hannen horn, vilka fälls och förnyas en gång om året. Hannen kallas hjort, honan hind och ungen kalv.

Kronhjorten har en mycket stor utbredning. I gränstrakterna mellan Tunisien och Algeriet finns en underart (numera mycket sällsynt), vilket är Afrikas enda hjortdjur. Över praktiskt taget hela Europa är kronhjorten utbredd och vidare österut genom hela Asien (dock med en liten lucka i de centrala delarna). I Nordamerika finns kronhjorten i de nordvästra delarna av USA och i angränsande delar av Kanada (i åtta större, från varandra isolerade populationer). Ofta ser man att kronhjorten, som i Nordamerika kallas wapiti eller elk (älg heter moose!), betraktas som en separat art (C. canadensis). Några starka vetenskapliga skäl för en sådan uppdelning tycks saknas (däremot får ibland även emotionella skäl vägas in i dessa sammanhang, och då förmärks en klar strävan att få ha en "egen" art!).

Hannen deltar inte i skötseln av ungen. När parningen är undanstökad, går han tillbaka till sitt favorittillhåll, ibland tillsammans med ytterligare några hannar.


NEJ

Skriv en kommentar

Hjortdjur.se - För dig som vill lära dig mer om hjortdjur